Hej på er :) Sofie heter jag och är 23 år, "halvsyster" till Joel men också drivare utav Båstads största blogg http://sofiiestyle.blogg.se kika gärna in ;) Jag skriver lite om mig och mitt liv, ganska mycket om min lillebror Charlie som tog livet av sig den 12 april 2008 alltså snart två år sedan, jag berättar om hur livet var med honom i det och hur det känns och är nu utan honom. Innan min bror tog livet av sig tog jag ganska mycket grejer här i livet förgivet, nu har jag lärt mig att inget är förgivet. Allt det man har och allt det som betyder något kan ryckas ifrån en på en sekund. Min lillebror och jag satt och pratade med varandra på msn samma natt som han tog sitt liv. Vi planerade vad vi skulle göra dagen därpå, vi skulle laga middag ihop och dricka lite för att sedan gå ut och festa lite ihop. Vid ungefär 00:25 skriver min lillebror till mig att "jag kan bara be om din förlåtelse" jag förstod inte alls vad han pratade om och svarade att "men du har inget att be om förlåtelse för, du är bäst" Sen slutade meddelandena att komma. Så jag antog att han hade gått och lagt sig och bara glömt att logga ut från sin msn eller att han hade gått och satt sig för att prata med min pappa och farbror, så jag stängde ner och gick och la mig.

Klockan halv tre kommer min mamma in och väcker mig och säger att Charlie är borta, han har skjutit sig. Jag fattar ingenting och kopplar inte ens vad hon säger jag fattar bara att Charlie är borta, jag tror att han är försvunnen bara jag kunde ju aldrig förstå att hon menade att han var död. Så jag ringer till min pappa, hans fru svarar och jag frågar var Charlie är, hon frågar mig var dom sagt att Charlie är, då tar mamma telefonen och säger att dom försöker förklara för mig vad som har hänt, samtidigt ser jag polisen i dörren och fattar att "det har hänt, gud, min lillebror har skjutit sig, min lillebror är död" allt rasade inom mig och jag kommer inte riktigt ihåg hur jag kände men smärta kan jag väl beskriva det bäst.

Sen ringer jag och min mamma för att berätta för mormor och moffar vad som hänt, dom tror inte heller henne så jag får ta telefonen och förklara att det verkligen har hänt, Charlie är död och ber dom komma hem till oss. Dom kommer direkt och kör oss till församlingsgården där pappa och alla dom andra är. Jag störtar till min pappa och kramar honom och vill inte släppa taget. Jag kan inte beskriva alla känslor som fanns i mitt huvud. Det enda jag tänkte på var "var är charlie, jag måste få träffa honom, jag måste få se honom" Vi satt ner allihopa och fick berätta hur vi fick reda på vad som hade hänt och vad vi hade känt. Alla hade givetvis svårt för att prata om det. Pappa fick berätta om när han hittade Charlie. Hur dom hörde skottet, skrev efter Charlie och inte fick något svar. Hur han rusade upp på Charlies rum och hittade honom där på sängen, hur han började göra hjärt o lungräddning på honom samtidigt som han skrek på våran farbror att ringa efter en ambulans för Charlie har skjutit sig. Ganska snabbt ser pappa att Charlie är borta, han dog direkt. Han visste precis vad han gjorde våran älskade Charlie.

Senare på eftermiddagen samma dag fick vi åka upp till Halmstads bårhus för att se Charlie. Han låg på en brist i ett kallt rum och jag och mamma gick in. Jag ville bara stanna där hos min bror, jag såg direkt att det var han, men kunde inte fatta att han var död, vi bara väntade på att hans bröst skulle lyfta sig utav andning, men ingenting hände, det fortsatte vara stilla. Jag kramade om honom och pussade honom på handen och hade så svårt för att släppa taget och gå därifrån, jag ville inte lämna honom där, jag ville att han skulle resa sig upp och följa med oss hem, för han hörde inte hemma där i bårhuset, han hörde hemma hos oss. Gud tog den vackraste ängeln ifrån oss. En ängel vi aldrig kommer förlåta honom för att han tog ifrån oss.

Varför Charlie tog sitt liv är det ingen som vet, han lämnade ingenting efter sig som berättade varför han inte ville leva längre. Vi är många som sökt svar och vi är många som kommer att fortsätta söka tills den dagen vi själva möter Gud. Men svaret det tog nog våran Charlie med sig! Jag hoppas att han har funnit vad han sökte och att han mår bra var han nu är. Jag vet inte riktigt vart man hamnar när man är död? Men jag är säker på att det finns något efter livet här på jorden. Den tron och tanken på att jag idag lever för oss båda för både mig och Charlie för att kunna berätta om livet för honom den dagen vi möts igen får mig att orka gå upp varje morgon.

Tack för att ni ville läsa och STORT TACK till Joel som lät mig gästblogga här hos honom!

Kram på er allihopa!


Här får ni också en bild, den aldra sista som tog på mig och min bror, den togs påskafton 2008 några veckor innan han avslutade sitt liv.